Marina

Jag tänker mycket på den tiden.
Den tiden när Jag inte var mig själv.
När min ända glädje i livet var att bli påtänd.
När Jag aldrig snacka med mina föräldrar.
När Jag var ute flera dygn i streck.
När Jag var ledsen och deprimerad, Agressiv och vilsen.
När Jag tog ut depressionen med ett rakblad.
När Jag inte släppte in några i mitt liv.
När Jag hatade allt och alla förutom mina "vänner"
När Jag slog folk även fast det inte var mig dom bråka med.
När den ända glädjen i livet var att få bli hög.

Jag tänker ofta på den tiden .. Jag vill inte ..
Men tankarna går dit automatiskt.
Har ofta ångest över att Jag gjort som Jag gjort..
Har ofta ångest när Jag tänker på kvällen i Bulgarien,
När Veronica fråga vad för sorts droger Jag tagit, ångest över hur hon reagera!
Det fick mig att tänka till, vad Jag gjorde mot dom som verkligen älskar mig och som Jag verkligen älskar.
Det skär verkligen i mitt hjärta varje gång Jag tänker på det, det gör så ont.
Jag tänker ofta vad som hade hänt om Jag inte släppt in Veronica i mitt liv.
Jag kanske hade prövat starkare saker, skärt mig djupare i armarna.
För om sanningen ska fram så tror Jag att Jag hade varit rätt körd vid det här laget.
Jag kan säga med handen på hjärtat att Jag aldrig mått så bra som Jag gör idag.
Jag har aldrig varit så lycklig som Jag är nu.
Nu kan Jag skratta utan att behöva röka på innan.
Jag känner att någon bryr sig, Jag känner mig värd något.
Det gjorde Jag inte innan, Jag var värdelös, spelade ingen roll om Jag levde eller dog.
Jag känner mig älskad helt enkelt!

Nu säger inte Jag att Jag är lyckligast i hela världen.
För det är Jag fan inte, Jag har en lång väg kvar att gå.
Men Jag jobbar på det, varje dag ska ni veta!
Personen som hjälper mig är Veronica,
Hon kanske inte vet det själv, Jag kanske inte tänker på det.
Men bara ett samtal från henne får mig att komma ytterligare en bit på vägen.
Kanske låter löjligt, men hon är nästan den enda i mitt liv som känns äkta,
Hon är min bästa vän!

Vem kunde tro att Marina och Veronica skulle bli så bra vänner?
Minns tiden när Jag tränade med Veronica på Friskis och Svettis i stan..
Jag var 13 hon var 21 .. Hon var lika gammal som Jag är idag ..
Men visst fan kändes hon mycket äldre ..
En person Jag såg upp till men som Jag inte kände så bra.
Visst, hon är min kusin .. Men vi är en stor släkt och det är 8år i mellan oss.
Nu står vi där igen Bruttan, Friskis och Svettis i Partille.
Ska försöka nå mitt mål ännu en gång!

Minns sommaren när Veronica och Caroline kom gåendes på parkeringen,
Dom hade varit i Bulgarien, Jag och Veronica sa bara Hej till varandra.
Vem kunde gissa att 2 sommrar efter skulle Du och Jag få tiden i våra liv där nere?

INGEN KUNDE GISSA DET.
MEN NU ÄR DET SÅ OCH VISSA HAR SVÅRT ATT ACCEPTERA DET.
MEN ÄR DOM SÅ OMOGNA I HUVUDET SÅ FÅR DOM VARA DET.
JAG ORKAR INTE MED SÅNNA PERSONER I MITT LIV..
JAG HAR KUL MED VERONICA, VERONICA HAR KUL MED MIG.
VI PRATAR OM ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD.
VI HAR EN FIN VÄNSKAP OCH INGEN KAN TA DEN IFRÅN OSS.

Fick en liten text iaf hur Jag tänker på saker och ting ibland.
Jag skulle vilja uttrycka mig så mycket mer.
Men Det går inte, får inte fram ord.
Mer än att Jag har en jävla stor tacksamhet till Veronica.
Världens snällaste brutta, äkta rakt igenom, en brud som kämpar och lyckas trots många hinder.
Jag har hennes rygg och hon har min - Det är äkta vänskap.
Något Jag saknat att ha såååå länge, men nu är den här och den är här för att stanna!

Jag och Veronica världens finaste vän, Sunny Beach 2008 (klicka på bilden för att förstora)